Jag har länge varit enormt sugen på att utmana mig själv med en längre distans som jag aldrig sprungit innan. Men tyvärr har varken väder eller kropp varit på min sida. Vädret har varit strålande sol och vämre, inga fel med det men om man ska springa långdistans på några timmar så är ju kanske inte det de mest lovande väder. Det är ju sjukt lätt att bli överhettad/få solsting då. Men idag när jag vaknade var det mulet och svalt ute, bara 13 grader. PERFEKT! Tänkte jag och snörade på mig dojorna någon timme efter en dubbel portion havregrynsgröt till frukost som uppladdning. Kroppen kändes oförskämt pigg och jag visste redan efter de första löpstegen att idag skulle jag komma långt, men hur långt visste jag inte. Första 13 kilometrarna swichade förbi, jag njöt av naturen och funderade på saker och ting som jag alltid brukar göra när jag är ute. Efter 15 km började det kännas lite i vaderna och benen, men jag fortsatte ändå.
Wipps så hade det gått 21 km och jag hade fortfarande energi kvar. Jag fortsatte! Det var ju bara 9 km kvar till 30 km, skulle jag klara det? Vid ca 25 km började Karlstads mest omtalade mördarbacke som ligger i Kronoparken. Jag sprang uppför den, sakta men säkert och det brände i benen för varje steg. Här var det ren vilja upp! Väl uppe kändes det lite lättare igen och tempot ökades. Allt kändes bra fram till den sista kilometern, det var en lätt uppförssluttning men den kändes som en brant seg jäkla backe. Det var ren vilja jag tog mig upp. Och när jag väl passerat 30 km och jag stannat så vek sig nästan benen under mig av utmattning. SHIT vilken känsla. 30 kilometer, alltså 3 f*cking jäkla mil!!! Det är sanslöst. Och på en bra tid också under 3h. 2:54:27 för att vara exakt! Förstår ni hur jäkla glad och stolt jag är över mig själv nu? Lyckan är så stor så de finns inte. Nu är jag faktiskt ännu ett steg närmare mina maratondrömmar!!
30 km är lite svårt att ta in, Det är sjukt jäkla långt. Jag sprang i princip runt hela Karlstad. Så för den nyfikne så publicerar jag här nedan en karta över vart jag sprang, det är ju lättare att få en bild av hur långt det är när man har det utmålat på en karta framför sig.
Och med tanke på att jag kämpade för ett år sedan med att springa 1 mil så blir jag nästan tårögd av stolthet över min utveckling. Ingenting är omöjligt! Det kan jag skriva upp! Heja mig! Ikväll ska jag käka pizza, det har jag gjort mig mer än förtjänt av. :)
fight4fit