Göteborgsvarvet 2013
Så var dagen med stort D äntligen här, i ca 11 månader har jag tränat inför denna dag för att nå bästa möjliga resultat. Från början var målet att bara ta sig runt utan att stanna, men allt eftersom har kraven höjts och det slutliga målet blev att ta sig runt under 1h och 50 min.
Jag började med att möta upp min fotovän och kollega Michaela som jag inte träffat på ca 2 år, hon hängde med mig till starten och tillbringade de sista 2,5h innan start tillsammans med mig. Alltid trevligt med sällskap. :) Vi fixade lite praktiska saker innan start (nummerlapp, väskinlämning, sista matpåfyllning, vätskepåfyllning och slutligen toalettbesök). Det var sjuuuukligt varmt. Runt 27 grader, stekande sol och superkvavt. Äkta sommarplåga! Så det blev mycket vattendrickande innan. Jag var även ute i god tid, 2h och 15 min för att vara exakt, så det blev mycket väntan i värmen. Men bättre för tidig än för sen. Eller hur? ;)
Jag startade i startgrupp 11 (14.29) så jag gick till start så att jag var där ca 20 min innan. Jag hamnade inte långt fram och inte långt bak heller. Någonstans i mitten då jag trodde att det inte spelade någon roll eftersom de andra skulle va i samma nivå som mig, trodde jag... Starten gick och det gick i SNIGELFART (ca 9-10 km/h) de första kilometrarna, och det var OMÖJLIGT att springa om eftersom det var så proppat. Jag började bli allt mer och mer irriterad, jag ville ju komma in i mitt normala grundtempo. Men det gick ju sådär. Tillslut orkade jag inte vara schysst mer utan drog ut åt vänsterkanten och sprang om på väldigt smal marginal. Jag sprang om en efter en så jag tappade räkningen, totalt sprang jag väl om mellan 500-1000 under loppet och jag kan räkna antalet som sprang om mig på 2 händer. Så det säger väl lite om hur svårt det var för mig att hålla ett jämt tempo? De flesta var för sakta och det var jättesvårt att springa om eftersom de va så mycket folk. Det gjorde ju det inte bättre heller att folk sket i att hålla till höger när de ville gå/springa långsamt....
Hur som helst, efter några kilometer så hade jag sprungit om de långsammaste och det luckrade upp lite så att jag kunde gasa på och höll ett tempo på runt 13-14 km/h tills jag nådde hamnen. Där bröt ett åskoväder ut med hagelstorm och världens blåst! Jag har aldrig varit med om något liknande. INGEN såg något och alla sprang på varandra. Det var omöjligt att hålla ett högt tempo och jag fick back out/kom ur fokus och någon slags panikattack som var jätteläskig. Ni vet som när man tar en kalldusch och inte är beredd? Jag kippade efter handen och hade svårt att andas. Så jag var tvungen att stanna, vända ryggen till och ta några djupa andetag innan jag fortsatte. Det var många fler än jag som hade de problemet vill jag lova. Eftersom de ösregna var jag även livrädd att min mobil skulle paja som jag hade med mig i min magväska, så jag sprang upp på gräsmattan och grabbade tag i en systempåse som jag såg låg och skräpade i publikhavet och klädde in min väska lite snabbt i farten i den. Bättre det än inget liksom. Sedan sprang jag med systempåsen resterande 11-13 kilometrarna i handen, det måste sätt roligt ut. ;P
När stormen lagt sig kunde jag dra upp tempot igen och komma in i en bra rytm och andra andning. Jag fortsatte springa om man efter man (ja, jag såg nästan ingen kvinna längre. Bara någon enstaka). Broarna var min styrka, där sprang jag om flest människor och höll nästan dubbelt så högt tempo. Jag är ju van vid branta långa backar när jag tränar, så de var inget märkvärdigt för mig.
Vid ca 7-8 km började jag känna av lite i mitt vänstra knä som jag haft problem med tidigare, men inte något spciellt så att jag skulle behöva dra ner på tempot eller avbryta. Däremot började de andra bli väldigt trötta massgrundtempot låg sjukligt lågt. Så det blev väldigt vårt att springa om, igen... Dessutom var det jättemånga som saktat av och gick (även i vänsterfil) och var ivägen. Jag försökte så gott jag kunde att hålla mitt tempo, men tillslut fick jag sänka motvilligt till ca 10-11 km/h. När det var 4 km kvar slog mjölksyran till i vaderna och låren. Men jag bet ihop och körde på ändå. Så illa var det inte. Dock blev det ingen spurt eftersom det var så sjukt svårt att springa om. Sista kilometern var en riktig plåga för lår och vader, jag hade svårt att hålla fokus också eftersom så många människor gett upp vid det här laget och gick. Jag ville gasa ännu mer men det gick inte. Tyvärr. När jag kom in på stadiumet så hade jag bara en sak i huvudet, mååååål! Och att jag skulle nå mitt tidsmål!
Hur som helst, efter några kilometer så hade jag sprungit om de långsammaste och det luckrade upp lite så att jag kunde gasa på och höll ett tempo på runt 13-14 km/h tills jag nådde hamnen. Där bröt ett åskoväder ut med hagelstorm och världens blåst! Jag har aldrig varit med om något liknande. INGEN såg något och alla sprang på varandra. Det var omöjligt att hålla ett högt tempo och jag fick back out/kom ur fokus och någon slags panikattack som var jätteläskig. Ni vet som när man tar en kalldusch och inte är beredd? Jag kippade efter handen och hade svårt att andas. Så jag var tvungen att stanna, vända ryggen till och ta några djupa andetag innan jag fortsatte. Det var många fler än jag som hade de problemet vill jag lova. Eftersom de ösregna var jag även livrädd att min mobil skulle paja som jag hade med mig i min magväska, så jag sprang upp på gräsmattan och grabbade tag i en systempåse som jag såg låg och skräpade i publikhavet och klädde in min väska lite snabbt i farten i den. Bättre det än inget liksom. Sedan sprang jag med systempåsen resterande 11-13 kilometrarna i handen, det måste sätt roligt ut. ;P
När stormen lagt sig kunde jag dra upp tempot igen och komma in i en bra rytm och andra andning. Jag fortsatte springa om man efter man (ja, jag såg nästan ingen kvinna längre. Bara någon enstaka). Broarna var min styrka, där sprang jag om flest människor och höll nästan dubbelt så högt tempo. Jag är ju van vid branta långa backar när jag tränar, så de var inget märkvärdigt för mig.
Vid ca 7-8 km började jag känna av lite i mitt vänstra knä som jag haft problem med tidigare, men inte något spciellt så att jag skulle behöva dra ner på tempot eller avbryta. Däremot började de andra bli väldigt trötta massgrundtempot låg sjukligt lågt. Så det blev väldigt vårt att springa om, igen... Dessutom var det jättemånga som saktat av och gick (även i vänsterfil) och var ivägen. Jag försökte så gott jag kunde att hålla mitt tempo, men tillslut fick jag sänka motvilligt till ca 10-11 km/h. När det var 4 km kvar slog mjölksyran till i vaderna och låren. Men jag bet ihop och körde på ändå. Så illa var det inte. Dock blev det ingen spurt eftersom det var så sjukt svårt att springa om. Sista kilometern var en riktig plåga för lår och vader, jag hade svårt att hålla fokus också eftersom så många människor gett upp vid det här laget och gick. Jag ville gasa ännu mer men det gick inte. Tyvärr. När jag kom in på stadiumet så hade jag bara en sak i huvudet, mååååål! Och att jag skulle nå mitt tidsmål!
Jag kom i mål på tiden 1:49:02 som gav en 771:e placering av alla 64 000 startande. Med tanke på omständigheterna (värmen, ovädret, panikattacken, folkstockningen) så är jag enormt nöjd med min prestation. Min kropp samarbetade väl med mig idag och den kändes pigg och glad trots vårruset i förrgår. Hade det däremot varit bättre väderförhållanden och inte så mycket folkstockning så hade jag nog kommit in på under 1:45, men det får bli mitt mål nästa år. :)
Tänk, för 1 år sedan orkade nätt och jämt springa 1 mil och då på tiden 1h och 16 min. Detta hade jag då aldrig i min vildaste fantasi föreställt mig att jag skulle göra eller prestera idag. Jag är sååå stolt över mig själv. Jag är så BÄST i mina ögon just, och än är inte resan slut. För INGENTING är omöjligt, det kan jag skriva under på!
P.S. Jag vill även påpeka att jag inte har något emot att de flesta sprang sakta (i min plats), jag hamnade helt enkelt i fel startgrupp till vad jag klarar av att prestera. Alla de var såklart också jätteduktiga som orkade igenom loppet. Creds till er med! Men för mig som ville dra på var det lite frustrerande att inte kunna göra det.
Anna madeinjapan.nu