Min första offentliga föreläsning

 
I tisdags klockan 18.00 så var det dags, då höll jag nämligen i min allra första föreläsning inför allmänheten i Form och Figurs lokal. Det var både medlemmar och icke medlemmar som ville komma och lyssna på mig i ca 1,5h. Jag kände mig inte jättenervös innan, mer en press avprestationsångest att föreläsningen skulle vara bra. Felfri rent formellt. Jag var också osäker på hur jag skulle återberätta/vinkla kvällens föredrag. Jag valde att fokusera mycket på innre känslor, min sjukdom och hur träningen hjälpte mig att komma tillbaka. 
 
När man varit med så mycket som jag varit med om under dessa ord så skulle de ta timmar att rabbla allt. Så jag väljer att fokusera på vissa bitar beroende vilken målgrupp som sitter framför mig. På så vis blir inte den ena föreläsningen den andra lik, men det är fortfarande samma story fast med olika utgångspunkter. :)
 
Hur som helst, minuterna innan bankade hjärtat lite extra. Men så fort jag drog igång rann allt av och jag blev lugn. Responsen jag fick var (och är) obeskrivlig. Att se främmande människor beröras så djupt att ögonen vattnas och i vissa fall till och med en liten tår trilla ner är så jäkla obeskrivligt. Att någon kan beröras av mig.. Ännu mer obeskrivligt är efteråt när de skiner upp som solar och öppnar sig, all positiv feedback och att de säger att de tagit åt sig mycket. Men den ALLRA mest obeskrivbara känslan är när lyssnare hör av sig efteråt och berättar att de tänkt på vissa fraser i mitt föredrag när de stött på något tufft i vardagen som hjälpt dem byta mönster! Det är så fantatiskt att jag blir tårögd och enormt rörd att jag inte bara berört utan även påverkat! 
 
Detta får mig att vilja fortsätta med att föreläsa, för fy tusan vad roligt det är! Att påverka/motivera människor till att skapa förändringar i sina liv som de inte trodde var möjliga innan de gick innanför dörren för att lyssna på just mig...
 
Slutligen vill jag tacka Form och Figur Karlstad som gav mig möjligheten att göra detta till verklighet. Utan denna möjlighet hade jag aldrig kommit på hur roligt/fantastiskt det är. :) Jag vill också tacka för en toppen praktikvecka där jag fått lära känna många nya ansikten, både medlemmar och personal.

Recept på burk 2014

 
Ni vet säkert alla med er att det är enormt lätt att glömma bort alla bra saker man gjort och som man är nöjd med. Istället är det mycket lättare att komma ihåg dom negativa, de ettsar sig fast på ett helt annat sätt vilket också är helt normalt. Vi människor har generellt lättare att komma ihåg dåliga saker än bra. Dock betyder det inte att man behöver må dåligt för det såklart. Under min resa hittills är en bland de vanligaste frågorna jag får hur jag klarar av att hålla motivationen uppe och fortsätta utvecklas. Här är ett av mina knep, nämligen "boostburken". 
 
Sedan några år tillbaka har jag därför gjort mig en "boostburk" för varje år, varje gång jag kommer hem med en sådan där enorm självboost och belåtenhet av något sjukt bra jag åstadkommit så skriver jag ner dom känslorna/tankarna/händelsen på en lapp och lägger ned i "boostburken". När året är slut öppnar jag sedan burken och läser alla lappar, då får jag svart på vitt min enorma utveckling! Det ger mig sådan energi och boost att fortsätta i samma spår och oftast när jag läst igenom alla lappar känner jag mig som superwoman som kan klara av allt och är bäst i världen. :) Att vara nöjd med sig själv och tycka att man är bra tror jag är enormt viktigt för att må bra i kropp och själ. Så har ni svårt att ge er själva beröm (vilket var något jag hade förr), testa "boostburken". 
 
I ett inlägg längre fram tänkte jag skriva lite om målsättningar och tips på att nå dem, om intresse finns förstås?

Nytt inför sommarens strandhäng

 
Ja, som ni vet så lider jag av klädbrist när det kommer till ALLT. Så även badkläder. Så idag tog jag tag i det hela och gick till HM (där jag hade massa rabatt) och plockade på mig massor av bikinisar i olika storlekar och modeller. Jag fastnade för 2 stycken som var de jag trodde skulle passa sämst på min kropp, men tänk så fel man kan ha. Jag sitter väl fast i tänket för 2 år sedan fortfarande kanske. Då var jag tvungen att ha stadiga överdelar med inbyggd bygel och axelband och boxerunderdel för att magen inte skulle välla över. Dessa är ju så långt ifrån det man kan komma. Haha. Men å andra sidan har jag gått från 90F på överdel och 46/48 på underdel till strl 36 på allt (vilket jag fortfarande har svårt att smälta). En annan kul grej är att dessa två bikinis fick jag för samanlagt 300 kr (med rabatter), vilket är ett pris som jag gav för en överdel för 2 år sedan. Och dessa är ju dessutom sjukt fina också och inte bara funktionella. 
 
 
När jag ser mig själv såhär har jag svårt och tro att det verkligen är jag. Är den vältränade kroppen min? Ni vet ju hur jag såg ut innan (klicka här). Jag blir gråtfärdig när jag ser mig själv och när jag tänker på allt slit jag lagt ned har gett mig den kropp och själv jag alltid drömt om samt blivit den människa jag alltid viljat vara. Visst, jag har lite lös hud här och där, stora bristningar på magen, åderbrock på låren m.m. men ingen kan ta ifrån mig att jag är sjukt vältränad eller neka till att resan jag gjort hittills är mer än fantastiskt bra. Jag är så sjukt stolt över mig själv och jag önskar att fler kunde vara stolta över sig själva och älska sig själva trots sina skönhetsnojor. Ingen är ju felfri!
 
Iår så kommer jag för första gången på år (kanske i mitt liv?) känna mig bekväm på stranden. Jag kommer kunna njuta av solen som jag älskar utan att känna mig illa till mods och jag hoppas verkligen det blir en toppensommar! För vi brukar ju tyvärr inte ha så tur med det....

Jag sårar feta människor. Eller?

 
Jag fick en kommentar på Instagram igår från en som sett bilden på facebook som fick över 12 000 likes och över 50 delningar (se bilden ovan om du missat). Jag vet inte om personen bara ville provocera eller mena det men kommentaren löd iaf: 
 
"Tänker du inte något på att du sårar alla feta tjejer?"
 
Hm, ja. Det har nog aldrig fallit mig in att tänka i de banorna. Rent teoretiskt borde jag då ha sårat mig själv först och främst eftersom jag själv varit fet. Och då menar jag verkligen fet med ett BMI på 43 som max (ej övre bilden). Och det kan jag ju säga att det har jag verkligen inte gjort. I grund och botten så handlar ju min resa om mig och ingen annan. Jag har beslutat att göra en livsförändring för att jag vill att min kropp ska må bra och orka med allt jag vill göra. Sedan under resans gång har jag märkt att så sjukt många har inspirerats och motiverats av min beslutsamhet, resultat och glädje till träning. Därför har jag även funnit det enormt kul att berätta om min resa öppet i form av blogg, instagram och facebook som gett enormt positiv respons. Näst intill alla ser det positivt. Att jag skulle ha sårat någon har jag svårt och tro.
 
Jag delar med mig för att jag vill visa att det faktiskt går att gå från fet till fit utan några dieter, viktklubbar eller magsäcksoperationer och fortfarnade leva ett roligt liv. För att motivera och hjälpa andra som är som jag en gång var. Om sanningen ska fram har jag börjat fundera på att utbilda mig till PT eller något inom kostrådgivning eller bådeoch om något år, just för att jag vill hjälpa andra med samma bakgrund som jag. och att jag själv varit där tror jag ger mig en stor fördel.
 
Om man som "fet" tjej blir ledsen av att se mina bilder, resultat m.m. så borde personen i fråga fundera på att göra en förändring. För ingen annan kommer göra någon åt den personen. Det går inte att blunda för verkligheten, varken sin egen eller andras. Man kan inte ändra andra, bara sig själv. Och det vill jag gärna hjälpa de som vill med. Jag tror många behöver en pusch i rätt riktning ibörjan. :)
 

BMI

Jag har skrivit det här väldigt många gånger men nu tjatar jag lite till. Men denna gången tänkte jag dela med mig av siffror! 
 
Som ni vet så är mitt mål att få ett BMI som är inom den normala kurvan. Jag satsar på BMI 23,5 som ligger nästan på gränsen till överviktig då min plan är att ha mycket muskler som BMI-kurvor inte tar så stor hänsyn till. När jag har nått målet ska jag hålla det. När jag startade min resa hade jag ett BMI på 43,6. En skrämmande siffra som jag inte förstår än idag hur jag kunde ha? Jag menar såååååå fet var jag ju inte, men jag antar att de va fint utspritt över hela kroppen + att jag faktiskt hade en hel del muskler under allt fett. Det sa till och med min PT på första fystestet att jag var förvånadsvärt stark.
 
Nu är målet såå nära, till våren kommer jag ha nått mitt mål-BMI om jag fortsätter som jag gör nu. Och det kommer jag göra. :) Check this out:
 
 
OBS! Detta är förmodligen ända siffrorna jag kommer dela med mig av då de inte är så uppenbara som kilon och centimetrar. Ni som följt mig ett tag vet ju varför jag inte delar med mig av vikt- och måttresultat.

My story

För ett tag sedan (läs länge sedan) önskade några av er att jag skulle berätta om min bakgrund och hur det kom sig att jag tog tag i träningen och ett sundare liv. Så därför tänkte jag dela med mig av detta nu efter mycket velande fram och tillbaka. :) 
 

This is my story!....
 
I grund och botten beror allt på en kronisk sjukdom jag har, som läkarna inte kan komma överns om vad det är. Ena säger att det är överrörliga leder, andra säger att det är reumatiskt och tredje säger att det är en blandning av allt + stress/psykiska problem. Hur som helst, ont i lederna har jag haft så länge jag kan minnas egentligen. De började i barnålder i form av växtvärk som var extrem tyckte jag då, men vad vet jag, det kanske är normalt för den åldern? Det var ofta på kvällarna jag bad mamma och pappa om alvedon. Jag frågade t.o.m. läkare redan då som sa att det skulle växa bort. När jag växt klart fortsatte värken på precis samma sätt, år ut och år in. Dock var det inga större problem eftersom jag vant mig med smärtan och om jag stoppa i mig värktabletter innan värken "nådde toppen" så försvann de. Tiden gick och de blev sakta men säkert lite värre allt eftersom. Slutet av min gymnasietid var en ganska orolig och sorgsen tid. 2 personer som stod mig nära gick bort och inträffade ganska kort inpå varandra (+ 2 av mina älskade husdjur). Jag blev såklart ledsen men kämpade vidare. Det goda övervinner alltid. Eller hur?
 
När jag tog studenten började jag jobba med flera jobb på samma gång. Ett väldigt fysiskt krävande jobb och ett drömjobb som jag älskar. 2 jobb som totalt blir över 100% säger sig självt att det blir en hel del stress på köpet. Stressen gjorde i sin tur att mina leder blev ännu sämre. Jag fick fel hållning i mitt fysiskt krävande jobb och överbelastade främst rygg och armar så att det blev inflammation i muskelfästena. När det var som värst hade jag skyhög feber var och varannan dag, leder som var svullna som ballonger med den värsta värken ni kan tänka er. Jag kunde inte sova på nätterna för det var då som lederna började göra ont. vilket gjorde att jag var trött och grinig konstant. Inget var roligt, allt var bara jobbigt och jag ville sova. Jag blev ännu mer stressad och orolig och kunde inte slappna av för 5 öre. Jag fick dåligt samvete av att sitta still 5 minuter. I och med mina enorma smärtor och feber så klarade jag ju inte av att träna och orkade heller inte att göra vardagliga saker jag brukade göra innan. Vilket resulterade i viktuppgång med mååånga kilon. Som i sin tur absolut inte gynna mina leder/problem. Det blev alltså en ond cirkel helt enkelt. En mycket ond sådan.
 
Jag kontaktade läkare och berättade om mina problem och fick lämna blodprov men läkaren sa att det inte fanns något att göra då blodprovet visa att jag inte hade reumatism som de trodde först (finns reumatism som inte syns på prover också). Eftersom jag är så ung så orkade de inte gräva djupare i det utan utgick ifrån att jag ljög. Så läkaren sa att det inte fanns något att göra och att jag bokstavligen skulle få leva med de resten av livet. såklart bröt jag ihop, jag orkade ju inte ha det så nå mer för 5 öre. Jag förlorade hoppet på att bli bra och gick in en svår period. Det gick en tid, det blev ännu värre och tillslut orkade jag inte mer, jag samlade mod till mig och bytte vårdcentral och läkare med hjälp och stöd av min kära mor, far och sambo. Dock var jag så sjukt nervös och hade världens ångest/rädsla när jag skulle gå på ett andra möte. Rädsla för att för att få samma svar igen och aldrig få den hjälp jag sökte. Men så var inte fallet. Det blev min räddning kan man säga, efter ett kort möte med läkaren konstaterade hon att jag var i akut behov av behandling och rehabilitering för att kunna leva ett funktionellt liv. Vad för behandling tänker jag inte dela med mig av. 
 
Sagt och gjort, någon månad senare påbörjades en behandling och senare även rehabilitering i form av sjukgymnast, och träning. Jag blev sjukskriven och hade inga ursäkter för att gå iväg och träna med min tränare, jag var ju tvungen eftersom det t.o.m. var övervakad träning. Gick jag inte och tränade fick jag alltså ingen sjukpenning och inkomst måste man ju ha. På den vägen kom jag in i "träningsträsket". Ibörjan var det de värsta jag visste, jag hatade att gå iväg.  Jag hade ont och det var allmänt jobbigt, jag orkade ju inget. Det tog emot varje gång och jag ville hällre lägga mig under täcket och inte ens gå upp ur sängen på morgonen när klockan ringde. Men jag tvingade mig iväg ändå. Jag började se det som ett jobb som måste göras. För ett jobb skiter man ju inte att gå till bara för att man är trött eller inte orkar. Den taktiken funkade bra på mig. Med tiden jag blev starkare både psykiskt och fysiskt så blev det faktiskt roligare och roligare samt att smärtan/ledproblemen började faktiskt dyka upp med längre tid emellan. Jag märkte ju även tydliga resultat i vad jag orkade! Jag började med spinning för att träna upp konditionen. Tidigare i mitt liv har jag älskat och springa och ett av mina mål med rehabiliteringen var att orka springa vår ruset. Efter ca 3 månader spinning 2-3 dagar i veckan började jag jogga kortare sträckor (2-3 km). Jag blev helt överrumplad över att jag klarade av de trots att det gick i snigelfart, MEN JAG KLARADE DET! Utan att stanna. Några månader innan orkade jag ju knappt kliva ur sängen för jag hade så ont i lederna och åt receptskrivna smärtstillande mediciner. Vårruset närma sig och jag rehabiliteringstränade ca 1-2 ggr/dag. På sjäva vårrusdagen så klarade jag hela 5 km utan att stanna en enda gång på tiden 33:15! Jag var (och är) sååå stolt över min prestation och mitt självförtroende var verkligen på topp. Jag fick mersmak och beslutade mig att sätta ett nytt mål, Stadsloppet 16 Juni på 10 km. Det kändes omöjligt men jag tänkte att jag kunde väl växla mellan att gå och springa. Jag körde på med min rehabiliteringsträning och väl den 16 juni så klarade jag även 10 km utan att stanna en enda gång på tiden 1:06:46. Jag var stoltare än någonsin! Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag ens skulle kunna springa igen, men så fel jag hade. Jag satte ännu ett nytt mål. Blodomloppet 10km på en ännu bättre tid 2 månader senare. 1:02:26!!! Helt ofattbart! Vid det här skedet har mina ledproblem blivit betydligt bättre. Värken dök upp allt mer sällan och smärtan vid tillfällena var inte lika kraftiga som inna. Jag var/är såå glad!
 
Jag satte ett nytt mål, Tjurruset 15 September! En utav de tuffaste och skitigaste loppen på 10 km. Mer om det kan ni läsa här
 
Detta var min lilla story till hur jag kom igång med att träna så som jag gör idag. En ganska bitande historia om jag tänker efter. Men jag vill även inflika att viljan att bli frisk/få ett bra liv har övervunnit alla andra tänkbara känslor jag haft under resan. Det är sjukt viktigt att man har den viljan, det "jävlaranammat" för att lyckas på lång sikt. För er som undrar om jag gått på någon diet så är svaret nej. Jag tror inte på dieter, jag äter precis vad jag vill men i RÄTT mängder. Jag tror mer på att man måste hitta en livsstil som man kan tänka sig att leva med resten av livet, en diet brukar man oftast tröttna på efter några veckor/månader så kommer man tillbaka till ruta 1 efter ett tag. Tål att tänkas på. Jag har hittat min nya livsstil, tillbaka till min stora passion. Nämligen löpning!
 
Nu tränar jag för fullt till 18 Maj 2013 då Göteborgsvarvet 21 km äger rum. Halvmara. Idag springer jag 21 km på 2:14:30 min med snittpuls 151, tror ni jag klarar det under 2h? 18 Maj har det nästan gått exakt 1 år sedan jag sprang vårruset på tiden 33:15. Jag ska även genomföra en tjejklassiker (tjejvasan, tjejvättern, vansbro tjejsim och lidingö tjejlopp) och en hel löparlopp där emellan. Jag är så taggad, jag är såå glad och jag älskar verkligen mitt nya liv!
 
Slutligen vill jag säga; Med lite jävlarannama går ALLT! Kan jag med min bakgrund och sjukdom så kan nog nästan vem som helst! En vis person sa till mig en gång; "man är inte sin sjukdom" och det stämmer så väl!

Med kärlek!
Emma
 
Slänger även in en "före-/ efterbild även om jag inte nått mitt mål än. Men snart! :) Ser inte ut som samma människa om jag får säga de själv. :P
 
 

Tusen tack!

Follow on Bloglovin Follow on Bloglovin Follow on Bloglovin Follow on Bloglovin
 
För nästan exakt 6 månader sedan startade jag denna bloggen i syfte med att dagboksföra min träning och framsteg för mig själv. Ju längre tiden har gått har det hittat hit fler och fler människor. Alla är så himla gulliga och många av er lämnar ifrån er kommentarer som jag blir så otroligt glad av. Ni ger mig energi så ni anar inte! För 6 månader sedan hade jag aldrig trott att så många skulle vara intresserade av att följa min lilla blogg. Idag passerade bloggen även 100 följare på bloglovin, det är helt galet! Kanske lika galet som jag är med mina utmaningar? ;)
 
Hur som helst vill jag verkligen att ni ska veta att varje kommentar jag får betyder enormt mycket, jag blir jätteglad över alla era peppande och fina ord som ni väljer att skriva till mig. Och jag blir ännu gladare av att läsa hur ni finner inspiration genom mig och hittat glädjen träningen eller kommit igång med er egna resa. Det är detta som idag får mig att vilja fortsätta blogga och dela med mig av min resa till mitt största mål, att springa ett Marathon och göra en svensk klassiker (inte tjejklassikern). 
 
Det finns inte ord hur tacksam jag är för all er respons! Ni är bäst! <3

Hur mycket har du gått ner i vikt?

Ja, den allra vanligaste frågan jag får just nu är som rubriken lyder. Både i verkliga livet och i cybervärlden. Fast betydligt oftare i verkliga livet. Ofta utbrister bekanta som jag inte träffat på sjuuukt länge (6 månader eller mer) "men shit vad du har blivit smal! Hur mycket har du gått ner egentligen?" nästan de första dom gör. Och som följdfråga undrar dom vad jag har gått på för diet.... Ska jag vara helt ärlig tycker jag det är VÄLDIGT oförskämt och fråga en sådan fråga. Eller är det bara jag som tycker det? Speciellt om man knappt känner personen ifråga eller inte har någon vidare kontakt. Och diet? Varför tar nästan alla det som en självklarhet att man gått på diet för att gå ner i vikt?
 
Jag blir inombords nästan lite förbannad när den frågan kommer upp. Jag blir så trött på att alla är så fixerade på vikt och kilon! Det känns nästan som att de enda intressanta är antal kilon jag gått ner, inte hur jävla bra fysisk kropp jag fått inom framför allt löpning. Nej, de bryr de sig inte om. Det fantastiska är kilona. Det jag faktiskt är så jäkla stolt över är mina fysiska framsteg.
 
Jag brukar därför säga antingen att jag inte har någon koll eller att det är bra många. Envisas dom med att få veta ändå så säger jag rakt på sak att jag inte vill berätta och varför. Egentligen har jag full koll och har haft hela resan. Men som ni vet håller jag det för mig själv då det inte är det jag vill förespråka. Jag står för att utgå efter kroppen, och att det allra viktigaste är att man har en fysiskt hälsosam kropp och knopp. Sen om man väger 50 kg eller 75 kg spelar INGEN som helst roll bara kroppen mår bra. Jag förstår inte varför folk inte kan förstå detta? Alla kroppar är olika!
 
När jag säger att jag inte går på någon diet så tror dom oftast inte på mig. "Någon förändring måste du väl gjort?". Nej, faktiskt inte. Eller okej, jag äter havregrynsgröt varje morgon istället för mackor. ;) Men thats it. Jag unnar mig fortfarande godis och godsaker VARJE vecka. 
 
Är det bara jag som tänker/känner såhär eller finns de fler?

Träning bästa medicinen. Myt eller sanning?

Jag fick frågan för ett tag sedan om jag märkt av om jag blivit gladare av träningen. Det sägs ju att man ska må så mycket bättre i själen och bli en gladare/positivare människa samt även kunna hantera stress bättre. Jag kan ju bara tala för mig själv men för mig så är detta sanning. MEN jag vill också tillägga att det inte blev det förens månader efter att jag började på allvar, ibörjan var det bara ångestframkallande och en pina. En ren stressfaktor för mig, men det berodde mycket på osäkerhet och okunskap samt att det var något nytt och främmande. Hur som helst så i takt med att jag märkt förbättrat resultat för allt slit desto gladare har jag blivit för att jag faktiskt kanske kommer lyckas med mina mål. Jag blir glad av att bevisa för mig själv hur duktig jag faktiskt är som kan uppnå de tuffa mål jag sätter.
 
Och när det kommer till stress så är träningen den bästa medicinen för mig. Speciellt löpning. Jag är en person som lever ett liv där jag har fullt upp hela tiden med saker att göra. En väldigt jobbig och stressig dag brukar jag alltid avsluta med ett långpass löpning på minst 1 mil. Första 5 km är jag fortfarande väldigt uppjagad men sedan kommer jag in i mig själv och i en slags frid/glädje, jag njuter av känslan att flyga fram och ta in naturen runt omkring. Jag älskar känslan av att "kunna springa i oändligheter". När jag sedan kommer tillbaka från rundan är jag mycket lugnare och gladare. Samma sak gäller om jag är arg, ledsen m.m. Andra träningsformer funkar också, skivstång och spinning. Men löpning är det som är den bästa medicinen för mig. 
 
Så nej, jag tror inte det är någon myt att träning är den bästa medicinen mot psykisk ohälsa. :)

Långsiktiga mål

Bilderna har Linda Blom tagit på mina medaljer jag sprungit mig till hittills. 

Jag har ju några mål som jag satt att jag ska uppnå inom ca 1 år. Det som är kvar är ju att springa Blodomloppet 10 km, Tjurruset 10 km och Göteborgsvarvet 21 km. Samt gå ner såpass mycket i vikt att jag har ett normalt BMI-värde. Men sen då? Vad ska jag göra när jag nått dessa mål? Jo, det har jag kommit fram till nu!
 
Innan år 2015 ska jag ha:
- Åkt ett vasalopp alt. tjejvasan
- Deltagit i en Thirathlon
- Sprungit ett marathon
- Blivit en instruktör (spinning eller skivstång) på Friskis idiellt.
- Simmat vansbro tjejsim
- Klara tjejklassikern och få diplom
- Provat på MTB-cykling och inlines samt ev. starta i ett inlineslopp om jag tycker det är kul med inlines.
 
Ja, det är rätt stora grejer jag vill klara. Men jag ser inga hinder varför jag INTE ska klara det? Fortsätter jag som jag gör nu kommer jag vara i toppform 2015 och såklart även betydligt tidigare.

Hur var det nu med min kost?

Det är sjukt många av er läsare, följare på instagram samt vänner och bekanta i min närhet som undrar om det här med min kost. Om jag går någon speciell diet för att gå ner i vikt så "snabbt" (1 år)? Svaret är ett nej. Jag har tidigare provat med godisförbud, LCHF-diet m.m. Det funkar ett tag, någon/några månader på sin höjd och sedan faller jag tillbaka i gamla spår igen för att jag tröttnar helt enkelt.
 
Därför tror jag inte på dieter, förbud osv. Jag tror mer på att hitta en livsstil som man kan tänka sig leva med resten av livet! Och mat är något jag älskar och lever för, låter kanske lite konstigt men så är det. Ett liv utan god mat (dsv. massa kött, goda såser, pasta osv.), glass, läsk m.m. är inget liv jag kan tänka mig att leva. Och mitt mål är inte att få värsta tvättbrädan och vara superslim utan bara vara något hälsosam med ett normalt BMI-värde och framför allt MÅ BRA i både kropp och knopp.
 
Så det enda jag gör är att träna. Ett tag när jag rehabiliteringstränade var det inte alls omöjligt att jag tränade 2 ggr/dag, men nu när jag börjat jobba så blir det mest 1 ggr/dag. Jag tränar såpass mycket att jag bränner minst 500 kalorier/dag enligt pulsmätaren också har jag ett fysiskt jobb. Oftast ligger förbränningen på 700-1000 kalorier/dag. Och det medför såklart att jag inte behöver vara så himla petig med maten som en kontorsnisse som aldrig tränar och tar bilen överallt. Jag kan unna mig det jag älskar ibland, dvs. glass och mums-mums! Men såklart i måttliga mängder. Dvs. inte varje dag utan kanske någon gång ibland. Jag rekommenderar dock ingen som inte kommit igång med träningen att träna så mycket och hårt som jag gör, det är något som tagit mig månader att klara av. Nybörjare får oftast lättare skador m.m. pga att kroppen inte är van. Så ta det lugnt i början!
 
Det enda jag ändrat är min fruskost. Istället för att smälla i mig mackor käkar jag en tallrik havregrynsgröt med mjölk och jordgubbssylt. På den står jag mig jättelänge till skillnad från mackorna som jag va tvungen att käka något igen sedan efter någon timma. Det är väl det enda jag ändrat på, ingen jättestor förändring alltså.
 
Jag äter 4 mål om dagen, frukost, lunch, mellanmål och middag. En matdag kan se ut såhär:
Frukost: Havregrynsgröt med 2dl mellanmjölk och 2 msk icas jordgubbssylt
Lunch: Gårdagens rester från middagen (t.ex. laxpudding, Wook, pastagratäng m.m.)
Mellanmål: En liten skål med naturell yoghurt och 1 näve Cellogs Special K eller en smoothie på vaniljyohurt, apelsinjuice, kiwi och banan.
Middag: Kan vara t.ex. Fläskkotlett med potatis och champinjonsås, Lax i ugn med cistronsås och potatis, Stuvade makaroner och falukorv m.m.
Proteinshake: Tar jag efter ett styrketräningspass eller löprunda över 5km. Den blandar jag med 2dl vatten och 1dl mellanmjölk.
 
Jag har inga tips att ge om kost, eftersom jag själv inte har någon speciell kost mer än husmanskost och "ät tills jag är mätt". :P Men om ni vill kan jag ju lägga ut något reccept och tips ibland?
 
Hoppas någon av er orkade läsa. Det blev ju rätt långt. Haha.. Kom gärna med respons. :)
 
 

Mål och belöningar

Jag tror det är viktigt i allt man gör att ha mål och delmål för att lyckas. Och man får verkligen inte glömma delmålen eftersom dom är en stor del i att lyckas. Utan dom är själva målet så långt bort och det känns som ett omöjligt mål. Till exempel när jag började min resa fanns de inte på min världskarta att jag skulle klara av att springa Göteborgsvarvet nästa år eller ens Stadsloppet på 10 km iår. Göteborgsvarvet ligger fortfarande långt borta men det känns inte omöjligt längre eftersom jag klarade Stadsloppet på 10 km på 66.46 min! Något jag aldrig kunnat drömma om i oktober 2011. Det är lätt att underskatta sig själv. Bara man vill så lyckas man inom sin tid!
 
Lika så tror jag det är viktigt med belöningar. Att springa lopp i sig och klara dom och få en medalj är en sjukt stor belöning i sig för mig. Men jag brukar alltid unna mig en stor B&J-glass som jag får äta så mycket jag vill av samma kväll samt en materiell belöning som jag vill ha. 
 
Här är mina mål:
Delmål 1: Springa hela vår ruset 5 km utan att stanna.
Delmål 2: Springa hela Stadsloppet 10 km utan att stanna.
Delmål 3: Springa hela Blodomloppet 10 km utan att stanna på en tid snabbare än 66 min.
Delmål 4: Gått ner 10 kg.
Delmål 5: Gått ner 20 kg.
Slutmål: Springa hela Göteborgsvarvet 21 km utan att stanna!
 
Och mina belöningar:
Delmål 1: En B&J-glass samt en pulsklocka
Delmål 2: En B&J-glass samt nya löparskor
Delmål 3: En B&J-glass samt vattenbälte, nytt årskort på gymmet och bilder på mig & Pondus.
Delmål 4: Köpa en ny vinterjacka.
Delmål 5: Köpa en ny garderob.
Slutmål: Bilder på mig och Pondus samt beställa en fin fotominnesbok!

Framsteg

Denna bild har min vän Sofia S. tagit på mig sommaren 2010.
 
Det slog mig tidigare idag, såhär "fit" som jag är idag har jag aldrig i hela mitt liv varit. Inte ens när jag var "normalviktig". Visst min kropp ser inte så fit ut i dagens läge men jag känner mig verkligen som en duracellkanin. Jag har fått jättemycket muskler och orkar runt 40-100 kg på gym (beroende på övning), jag springer 1 mil på nästan 1h och en halv mil på 30 min. Jag orkar intervallöpning, spinning, styrkebana kombinerat med löpning. Det är helt sjukt egentligen. Och det sjukaste är att jag bara blir bättre och bättre.
 
Idag känner jag sådan egoboost att jag är sjukt stolt över mina framsteg, även om jag har en lång bit kvar till mitt slutmål (Göteborgsvarvet 2013 21 km).

Mitt namn är Emma Bertilsson, 25 år och bosatt i staden Karlstad. Jag bär på en kronisk ledsjukdom och i denna blogg får ni följa med på min resa från extrem överviktigt med ledvärk, inflammation och feber till ett symtomfritt sundare liv med normalt BMI. Ni får även ta del av mina framsteg, bakslag och mål.

Hösten 2011 orkade jag inte ens springa 200 meter. År 2014 ska jag springa mitt första marathon och fram tills dess anta en rad andra spännande utmaningar. Så följ min resa, den vill du inte missa!!

Mail: emma.bertilsson@hotmail.com
Instagram: HealthyHappyEmma

Follow on Bloglovin

Mina Lopp

2012:
Vårruset 5km 10/5 - 33:15 min
Karlstad Stadslopp 10km 16/6 -66:46
Blodomloppet 10km 30/8 - 62:27
Tjurruset 10km 15/9 - 74:40

2013:
Ismilen 9 km 19/1 - 46:47
Tjejvasan 30 km 23/2 - 3:59:40
Seedingsloppet gbg 10km 24/3 - 48:07
Vikten runt 72 km 9/5 - 2:59:23
Vårruset 5 km 16/5 - 21:58
Göteborgsvarvet 21km 18/5 - 1:49:02
Tjejvättern 100km 8/6 - 3:24
Karlstad Stadslopp 10km 15/6 - 45:56
Vansbro tjejsim 1km 6/7 - 30:02
Blodomloppet 5 km 22/8 - Hoppade över
Tjurruset Karlstad 12 km 14/9 - 1:16:50
Lidingö tjejlopp 10 km 29/9 - 47:15
Tjurruset Sthlm 10,4 km 6/10 - 1:02:01

2014:
Göteborgsvarvet 21 km 17/5 - ?
Stockholm Marathon 42 km 31/5 - ?
Halvvättern 150 km 8/6 - ?
Vansbro halvsim 1,5 km 4/7- ?
Midnattsloppet 10 km 16/8 - ?
Tough Viking 15 km 30/9 - ?
Tjejmilen 10 km 6/8 - ?
Stockholm Halvmaraton 21 km 16/9 - ?
Lidingöloppet 15 km 27/9 - ?
Tjurruset Sthlm 10 km 4/10 - ?
Stockholm Tunnel Run 10 km 22/11 - ?

Personligt Bästa

Löpning:
2 km - 8:04 min
3 km - 13:07 min
5 km - 21:56 min
10 km - 44:52 min

Längdskidor:
1 km - 6:14 min
30 km - 3:59:40 min

Tema Nostalgi gjort av Mimmi Thorneus