Jag gjorde det iår igen, jag tog mig igenom orginalet av Tjurruset som äger rum i min hemstad Karlstad. Iår var det ännu tuffare, längre och framförallt lerigare än förra året. Shit alltså! Here is my story...
Start och mål, nog blev jag skitig alltid? ;P
Jag började dagen med att ta en sovmorgon till kl. 9. Då tog jag bilen direkt till startområdet för att hämta ut min nummerlapp och chip. När jag sedan kom hem laddade jag med dubbel portion av havregrynsgröt (ca 3h innan start). 12.40 kom mina föräldrar och hämtade upp mig så åkte vi tillsammans till start. Vid start mötte jag upp en kompis som också skulle springa tjurruset, vi värmde upp tillsammans och pratade/peppade varandra ända fram till starten gick. Där gled vi ifrån varandra rätt fort då jag körde all in från början.
Jämfört med förra året så sparade jag inga krafter ibörjan utan körde på i ett högt tempo, något jag gjorde rätt i. Vid första skogen så blev det att sakta ned tempot pga för många deltagare ivägen. Men det gick bra, jag kunde ändå springa om några lite då och då. Vid första lerkärret totalfastnade jag, men jag lyckades kräla mig ur det på något vänster och lärde mig sedan snabbt att ju högre tempo man höll i kärren/myrarna, desto lättare gick det att ta sig igenom. Så jag köttade på rätt bra och sprang om även i kärren.
Ungefär halvvägs kom vi till en skyttebana, övningsområde för militärer. Då hade jag en mellantid på 39:34 och låg på plats 34 av damerna (777 startande). Där sprängde dom mycket och hade konstig rök som min mage inte gillade att jag andades in. Jag fick tokont i magen och kände hur den vände sig ut och in. Antingen ville jag spy eller skita på mig, hemsk känsla. Men eftersom vi kom till ett skogsparti efter detta så var tempot lite lägre och jag kunde sänka pulsen lite, vilket gjorde gott för magen också. Jag kunde sedan hålla den i shack resten av tiden.
Sista halvan gick på ren vilja, det var mycket starkt psyke där. Något som jag visat mig vara väldigt bra på, löparpsyke som det så fint kallas. Andra halvan var mycket tyngre än första. Ännu mer lera, kärr och hinder. Jag hade ont i magen men hade det under kontroll. På raksträckorna på grusvägarna såg jag min chans att springa på, jag tippar på att jag höll ett tempo på ca 13-14 km/h där. Ju närmare mål jag kom, desto färre tjejer såg jag. Till slut var jag typ ensam, så jag visste redan där att jag förmodligen skulle få en rätt bra tid.
En bild som min vän Sandra tog i slutet av loppet.
Sista hundra metrarna spurtade jag, och när jag väl kom imål har jag aldrig mått så dåligt i mitt liv. Jag var såååå nära på att spy och jag hade nog nått min maxpuls. Första jag mötte i mål var min fina vän Sara, hon tog väl hand om mig och gratta mig. Tack vännen! Hon hade hållt koll på mig och utbrast att jag hade en supertid och placering. Lite senare mötte jag även upp mina fina föräldrar som också gratta mig och körde mig hem, för det skulle inte finnas någon chans att jag hade kunnat köra hem i det skick jag var i. Fy!
Vad blev resultatet då? Jo, 42a placering av 777 startande damer på tiden 1:14:08. Sträckan var ca 1,2 mil så jag är så enormt stolt över migsjälv. Jag ÄR en vinnare!!!!!
Tjurruset 2012 vs. Tjurruset 2013, nog har jag förändrats enormt på exakt 1 år!
En annan rolig sak är min utveckling jag gjort sedan förra året. Förra året vägde jag ca 45 kg mer och kom på plats 331 av 425 startande damer med tiden 1:16:50. Då var banan ca 8-9 km och betydligt lättare. Iår kom jag alltså på plats 42 av 777 startande damer med tiden 1:14:08 och sträckan var ca 11-12 km. Det är sinnessjukt när jag tänker efter, och med detta i bakfickan känner jag mig bäst i världen just nu! Heja mig!