Min vän och kollega Sofia som sommaren år 2011 var min fotoassistent till bröllopsplåtningar överraskade mig idag med att skicka mig smygbilder på mig när jag arbetade under en bröllopsporträttfotografering. Jag hade varit mycket noga med att jag inte ville vara med på bild, men busig som Sofia är så knäppte hon av några bilder ändå vilket jag idag är väldigt glad över! För nu när jag väger ca 65-69 kg så har jag svårare och svårare att förstå att jag faktiskt varit 65 kg tyngre och hur de känns eller såg ut.
Jag sommaren 2011, +130kg.
Att se dessa bilder på mig idag blev som en shock. Här vägde jag som allra mest, jag vet inte exakt hur mycket då jag inte ville veta det just då. Men jag vet att det var över 130 kg iaf. Mellan 130-140 kg. Är det verkligen jag på dessa 2 bilder? Att tänka tillbaka och känna med bilderna får mig att få en sådan enorm egoboostkänsla inom mig att jag blir tårögd. Vetskapen om att det faktiskt är jag som står på dessa bilder till hur jag ser ut och lever idag. För VEM hade kunnat tro att denna tjockis på +130kg skulle 3 år senare springa 1 mil under 40 minuter, ha sprungit ett marathonlopp, vara färdigutbildad PT, coach och massör samt föreläsa om sin livsresa inför andra? Inte jag iaf. Och ännu mindre hade jag trott på att jag gjort allt detta själv utan någon diet eller kirurgiskt ingrepp.
Såhär ser jag ut idag. Bilderna är tagna till minne av min älskade häst som jag lät avliva sommaren 2013. Här är jag i toppform då jag nyss sprungit statsloppet (1 mil på ca 45 min).
Jag är sjukt stolt över mig själv och jag är imponerad över mig själv och min resa, på onsdag ska jag hålla mitt livs första seriösa föreläsning i skolan och veckan därpå inför allmänheten. Mer om plats och tider kommer jag gå ut med senare till veckan förmodligen.
Och vet ni vad det bästa med allt detta är? Jo, att detta är bara starten till ett nytt fantastiskt inspirerande/motiverande liv. Både för mig själv och andra!