Träning bästa medicinen. Myt eller sanning?
Jag fick frågan för ett tag sedan om jag märkt av om jag blivit gladare av träningen. Det sägs ju att man ska må så mycket bättre i själen och bli en gladare/positivare människa samt även kunna hantera stress bättre. Jag kan ju bara tala för mig själv men för mig så är detta sanning. MEN jag vill också tillägga att det inte blev det förens månader efter att jag började på allvar, ibörjan var det bara ångestframkallande och en pina. En ren stressfaktor för mig, men det berodde mycket på osäkerhet och okunskap samt att det var något nytt och främmande. Hur som helst så i takt med att jag märkt förbättrat resultat för allt slit desto gladare har jag blivit för att jag faktiskt kanske kommer lyckas med mina mål. Jag blir glad av att bevisa för mig själv hur duktig jag faktiskt är som kan uppnå de tuffa mål jag sätter.
Och när det kommer till stress så är träningen den bästa medicinen för mig. Speciellt löpning. Jag är en person som lever ett liv där jag har fullt upp hela tiden med saker att göra. En väldigt jobbig och stressig dag brukar jag alltid avsluta med ett långpass löpning på minst 1 mil. Första 5 km är jag fortfarande väldigt uppjagad men sedan kommer jag in i mig själv och i en slags frid/glädje, jag njuter av känslan att flyga fram och ta in naturen runt omkring. Jag älskar känslan av att "kunna springa i oändligheter". När jag sedan kommer tillbaka från rundan är jag mycket lugnare och gladare. Samma sak gäller om jag är arg, ledsen m.m. Andra träningsformer funkar också, skivstång och spinning. Men löpning är det som är den bästa medicinen för mig.
Så nej, jag tror inte det är någon myt att träning är den bästa medicinen mot psykisk ohälsa. :)
Josefin Sjöberg