Ja, som ni vet har jag bävat för denna dag i hur många veckor som helst. Idag var det stora dagen, idag sprang jag Tjurruset! Jag var sjukt nervös innan och fick gå på toa flera flera gånger då jag alltid kissnödig hela tiden när jag är jättenervös. När jag väl var på tävlingsområdet så försvann all nervositet, jag blev istället fokuserad och peppad på vad som skulle komma. Jag stötte även på
Victoria vid startlinjen och vi snackade fram till starten gick.
Första kilometern var en grusväg, sedan bar det av ut på ett fält. Då tänkte jag; "Nu gäller det! Nu jävlar!" Men efter ca 200 meter in på fältet blev det stopp. Första hindret som var att ta sig över ett dike och genom sly. Eftersom många inte ville bli skitiga så var typ alla var tvugna att vänta/köa på de som va sega. Lite tråkigt. Och så var det på några till ställen längs banan. Men när jag väl kommit förbi det och in i skogen så kändes det som att jag kunde springa hur länge som helst. Jag var i bra form idag! Så allt kändes lekande lätt.
Tyvärr var det ju många som inte tyckte som jag och gav upp väldigt tidigt in i banan och började gå, vilket stoppade upp en hel del såklart. På en smal stig är de ju inte specielt lätt att springa om någon precis. Men jag öste på och tog mina chanser.
Halvvägs in i banan tyckte jag att det var väldigt konstigt att jag fortfarande var väldigt torr. Bara skorna var lite leriga. Men strax efter den tanken så kom första diket/kärret med lera som man skulle igenom. Jag fastnade till och med i det då det gick upp till magen och jag var inte alls beredd på att de skulle va så djupt! Men igenom kom jag. Sedan var det ju många andra likadana kärr och lerstigar. och i slutet skulle man t.o.m. klättra över en stritsvagn och hoppa i en kontainer med hästbajs eller något. När jag tillslut såg det röda målet så fylldes jag på med ny energi som jag inte visste fanns. Så jag spurtade på de sista hundra metrarna med en väldigt väldigt skön känsla och sprang in på tiden 1:16:50! Ingen kanontid men med tanke på omständigheterna är jag supernöjd! Jag hade inte räknat med någon kanontid heller, snarare bortåt 2h. :P
Tänk, för exakt 1 år sedan hade jag inflammation i de flesta leder som orsakade extrem obeskrivlig smärta och skyhög feber var och varannan dag. Jag orkade i princip INGENTING! Nu idag ett år sedan springer jag Tjurruset!! Det är heeelt ofattbart! Det trodde jag aldrig för 1 år sedan när jag mådde som allra sämst. Vägen hit har varit lång och tuff med behandling och rehabilitering, men nu står jag här och kan prestera något som många inte klarar av. Trots min sjukdom! Jag är så enormt stolt över mig själv och vad jag har lyckats prestera hittills. Och än är det inte slut, detta är bara början på min resa!
Här nedan kommer några fler bilder från dagen som mina föräldrar och sambo tagit åt mig. :) Lite skillnad på före och efter. Eller vad säger ni? ;P Och just ja, man fick ett skitsnyggt ölglas också istället för medalj. Grymt kul tycker jag!
Med lite jävlarannama går ALLT!
